Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna. Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga eller tala.
En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg, som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller mäktar gifva slik gåfva.»
Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet. Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och legenderna framtidens vise spåmän.
»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett halft lystet, halft ångestfullt tonfall.
Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.
»Hvar såg I honom?»
»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier, men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»
»Är detta sant?»
Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne, änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af den klumpiga fabeln.
»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga lilla människofågeln.»