Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små darrande solglimtar.
I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro, att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.
Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar trycktes samman till en blodlös strimma.
»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.
Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon, och hennes stämma lydde dem.
»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud. En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»
En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.
»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.
»Nej, eders nåde.»
Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka, guldsydda sparlakanen.