»Il re d’oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap; skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig förgäter I utan misskund.»
Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma, att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver hans slutna läppar.
Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.
»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»
Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:
»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock hade vilja att vara detta! — Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad, befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla henne Kristina till åminnelse af min moder.»
»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och mitt. Jag kan icke älska henne.»
»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som ädlaste vin.
Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.
»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I förliter eder uppå.»