I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.
Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga åsynen af kungen själf.
Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.
Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden starkt flammade i den öppna spisen.
Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.
»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.
Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:
»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag — — —»
Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans ögon blefvo stränga.
Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall: