Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.
»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon och kysste brordotterns kind.
»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? — ett kruthorn är den,» ljöd det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till lifvet bevarad.»
»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej längre hugsar sig vara dotter.»
Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med samvetsömmande oro.
Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:
»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans närvaro.»
Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.
Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes ännu beståndande fägring — änskönt hon var glad, att den blåögda grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval — eller den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.
Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt intagande.