»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har bedragit oss alla.»
Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när sonen föddes:
»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»
Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han svarade hastigt:
»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»
Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste barndomsåren lyst och bedragit.
Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att allt var styrdt till det bästa.
*
Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till freds.
När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne. Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?