Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat för att bli fri från skälfvan.
Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda, redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna musslan bevarades de där.
Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren. Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till Anna Bååt:
»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»
Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan brokadkjolens styfva veck.
»O, är det nådiga barnet en — en flicka,» flämtade hon.
»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det. Nej, men — sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»
Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat sig — in till drottningen vågade hon sig ej — Maria Eleonora var mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt en son — utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg upp mot sin kära Kätchen.
Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst stöttes bort ömmade Katarina.
Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund, innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran, ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver salen: