Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:
»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något stort.»
Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde på stordåd, på ära och upphöjelse.
I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina hvassa tänder.
Barnet — kungabarnet — skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»
Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige gref’ Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför hvilken den nyfödde furstesonen fanns.
»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.
Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom, Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.
Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter i Riga.
»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»