Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»
Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»
De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna, innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.
I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande unga jungfrur af landets ädlaste släkter.
Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.
Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»
Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:
»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges blifvande kung.»
I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.
Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle dö.