Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.
»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods i Liffland.»
»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»
»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när jag ser honom igen.»
»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa upp till jungfru, och hon är min enda.»
»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.
»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»
I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från ungdomsdrömmarnas Eden.
»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke annat beställer än gråter och jämrar sig.»
»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen, tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga vägar här som ute i bygden.»