Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.
Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.
Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas, fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.
Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.
För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte så förblifva till sin död.
Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid Kinstugatan.
Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta med sina böner.
Nu — klockan var väl sex om kvällen — hade ett ilbud kommit från slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och drängar eldade upp hennes egna gemak.
Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas’ brink hindrade all körsel.
Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och dyrbarheter i handom.