Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande intåget i Naumburg.
Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben, men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!
Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg, dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver löjbänken från salig kung Göstas dagar.
Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»
Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.
Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:
»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en vuxen kvinnas händer icke allenast Sverige» — han hade sänkt rösten och tillagt: — »utan kejsardömet Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»
Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra källor än deras barnsliga lust.
»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt godt och har måst skrifva det om flera gånger.»
»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.