»I må läsa det.»
Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt leende och läste:
»Nådigste hjärtans käre Herr Fader.
Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver
Eders Kongl. Majestäts
lydiga dotter
Christina P. S.»
Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland, ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.
Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen. Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga pannan, och hon svarade raskt:
»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»
Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.
Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar. Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en bit blodrödt silkestyg.