Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och kastade strax hatten af hans hufvud.
»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga dig för en ömklig narr.»
Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.
»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»
Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna. Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så skulle tarfvas.
Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»
Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd for ut:
»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga. Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina, varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga hofjungfrurna att förnöja eder.»
Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:
»Ja, jag vill dansa — dansa ...»