Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få ett ord öfver de skälfvande läpparna.
»Kungen ...»
Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.
»Ja, han har fallit på slagfältet.»
»Som en hjälte!»
Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.
Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af ängslande tankars börda.
»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»
»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe, drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva de oss behof i svåra stunder.»
Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han förunderligen foglig.