»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina, medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.
»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe. Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»
De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek, och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?
Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:
»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de polska Vasaättlingarna.»
»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll Katarina töfvande.
»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende för hennes äpple och spira.»
»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.
Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra kamraterna.
»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»