Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.
»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes drottningvärdighet.
Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i detta ögonblick oersättliga förlust.
Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat. Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader, och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.
Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville mottaga hans tjänster.
Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon sade nådigt:
»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig vördnad.»
Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en narrkåpa.
»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I ville hälsa edert folk.»
»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på, Sveriges först.»