Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig, att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.
Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande allvar.
»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar, men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är otåligt.»
Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket. Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare kamrater, innan han når fram.
III.
Ett land i sorg.
Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.
Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.
Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt. Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd, med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha fast agreabla ämnen att snacka om.
Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför högt till väders.
Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.