Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock, jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.
Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor vårdslöst med hans gods och goda.
Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att äga honom.
Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet, sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel rusade förbi dem.
Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna, slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.
Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat, och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad i en af riddarsalens fönsternischer.
Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».
Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde. Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade sin tanke högt till jungfru Brahe.
»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde er vara klokare än att sätta pris på sådant.»
Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll: