»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»
Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:
»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den hemvändande.
»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig öfver hans dödliga bortgång.»
»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst. Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens stoft, som hon var begärandes.»
»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag; det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg flickan.»
»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,» sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst borde tegat med.
»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand om kungabarnets uppfostran.»
»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det beställdt här hemma.»
»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru Ebba.»