Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud ville låta detta onda komma öfver dem.
»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan med sina barn.»
»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka solgodt, men det töfvar kanske.»
Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska grefvinnans storvulna tal.
»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att slik dryck icke anstår en drottning.»
»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne, men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna. Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru Malin: ’Jag är i alla fall drottningen’.»
»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och liksom eftersinnande.
I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon, och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.
Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få blicka emot sin härliga ö.
Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se omkring sig.