Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för människor och fänad.
Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och nigningar, som mötte honom hvart han såg.
Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk. Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige, rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade slottsnycklarna i sin herres hand.
Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid, behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta, att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.
Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga åthäfvor.
Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem för henne.
Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.
Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.
Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans befriande.
Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren dystra.