Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och harf.
Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen, hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres skuldra.
Då sporde han med ömt tonfall:
»Trår I till hvila, min käraste?»
Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn öfver hans kärfva sinne:
»Ja, i min älskades famn!»
Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.
Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra med kärlekens locktoner.
*
Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.