Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver vattnet.
De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor, som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga läten.
Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.
De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda, snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne, och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast hjälpande Stina.
Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:
»Hoppet hafver jag stadigt haft
din hårdhet till att öfvervinna
med trofasthet, som Gud har skapt
uti mitt hjärta och mitt sinne.