Hvi vill du då
min trogna tjänst således försmå
och mig sluta utur ditt minne.» — —
Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe, som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje, hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort. Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna, att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken, och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik Larsson än hon.
Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:
»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och fylldt af vårens saf.»
Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den stämde in i sången:
»Fågelen uppe på grönan kviste.
djuren uti marken villa,
skulle, hvar de min sorg visste,