mig hjälpa tårar att förspilla.
Eko mitt rop
formerar med sitt ljud en stor hop
emellan dessa berg och dalar.»
Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät. Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel, och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.
I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder glömde hon därför ingalunda.
Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.
Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något, därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda såpbubbla brustit för fränkan.
Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:
»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»