»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,» inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:
»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder värjo.»
Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret. Slutligen genmälde hon:
»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»
Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och hängde upp instrumentet på väggen.
»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»
Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt sin ungdomsälskades folk.
Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera, verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.
IV.
Älskog.
Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf, och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden. Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck. Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla sina gunstlingar med.