Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade beundrande om henne:
»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»
Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren, alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om hon längtade bort från politikens labyrint.
Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han talade eller teg.
Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i världen och tumla om bland ondt och godt.
Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.
Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges i stolen och skrattade högt:
»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den franska glansen.»
Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen, allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf gitter jag sällan höra hennes.»
Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver en stol.