»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.
»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde, och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig occasion.»
»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet råd af rikskansleren.
Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.
Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.
»Har I läst dessa papper?»
»Ja, ers majestät.»
»Har I granskat dem, menar jag?»
»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»
Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i hennes hand.