»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig, tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»
Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar förrådde hvarken bitterhet eller vrede.
»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han och gjorde en djup bugning.
Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar. Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:
»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt ifrån mig?»
»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»
»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften, som ingen ärlig följd ha.»
»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till platt ingen nytta för Sverige.»
Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda drottningen. Hon inföll tvärt:
»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»