»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»
Kristina nickade och log gladt.
»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det gällde att få arfföljden betryggad i tide.
»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att försäkra honom om min ynnest.»
Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den beramade utflykten.
Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora, vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.
Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit, tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.
»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst. En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den lilla muntra jungfru De la Gardie.
Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna, som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.
De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden. Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.