När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta. Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.
Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med leende ögon och mun.
Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt sällskap:
»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.» De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme. Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra förnöjelig dag väntade henne.
Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit var föga klädsam.
Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.
I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna läste om gref Magnus’ besök hos den store Mazarin, om hans seger vid ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.
En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet, och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida förgäfves. Hälsningen kom icke.
Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.
Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande, framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa. Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade högt.