För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen — enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.
Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen jordmån.
Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.
Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud husets båda hemmavarande söner.
Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob, hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter och äfventyr.
»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt virke.»
Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga handens ägare.
Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon, hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt förnäm och ståtlig stod framför henne.
»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter, gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i edra intressen.»
»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.