»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna — vare sig på tronen eller i kojan — har instrumentum Pacis den ljufligaste tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»
Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten, där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen. Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne. Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.
Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.
Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer beskrefvo cirklar i luften.
De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg. Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter, egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till lilla Kerstin De la Gardie.
När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på det sättet om.
»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar, allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»
»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»
»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg ifrån henne.
»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,» svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra, sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes tackoffer.»