»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.
Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till den framdukade måltiden.
»På knä,» befallde drottningen.
Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.
Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:
»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för mig, till fromma för desammas uppfyllande.»
Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta, men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.
Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom och kastad bägare.
Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till himmeln.
Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen. Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana, hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit ut ur den slemma knoppen.