Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i Frankrike.
»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd därutinnan.»
Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om morgonen fann man henne i studerkammaren.
När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade, ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som kungsväg för all världens ord.
»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,» sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat i en astronomisk diskurs.
»Ja, eders majestät, rätt ofta.»
»Och hvad tänker I om honom?»
»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie djärft.
»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»
»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål, som synes mig allena värdt att tjäna.»