Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade, båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr stadigt och stilla. De stannade motorn.
— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta. Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.
— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu ser man skenet igen.
Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud.
Han hörde ett segel smälla i vinden.
— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde seglen leva. Det smällde som pistolskott.
— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en skugga framför ljuset från fyren.
De satte motorn i gång. Med sakta maskin kryssade de ut i den höga sjön.
Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.
Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.
En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör
Limburg som stod vid rodret.