"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"
Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon trodde.
"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå — och om jag varit här, så hade det icke händt."
"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir det godt!"
"Tack för detta förtroende — det blir mig ljuft att minnas."
"Minnas — herrn reser då snart igen?"
"Om en vecka."
Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den tårade blicken var mera begriplig än ord.
"Du skall då sakna mig, Nanny?"
"Alltid!"