"Hvem är det?"
"Jag, Nanny!"
Ett utrop af glädje och häpnad följde.
Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning, som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning och smidighet till hela dess fördel.
Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i Gottliebs armar … och aldrig hade en renare och innerligare omfamning varit erbjuden och besvarad.
Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar; och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:
"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"
"Gottlieb vet då…"
Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes helsning var emot bruket.
"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och hemma!"