"Nåväl?"
"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid — och du vet att jag icke bryter mitt ord — vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"
"Nej, alldeles icke … hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så skamligt handligssätt å min sida!"
"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik — jag vill icke ha skuld i dina felsteg."
"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse, "har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den gifna befallningen."
"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig — "du får svida för detta en annan gång"…
Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft, fortsatte Gottlieb vägen till dalen.
Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr han stannade.
"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat henne ensam."
Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg nalkas inifrån.