"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der — alldeles som en förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller lifvet!"
"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."
"Hvilket misstag — icke var det min mening att spela den store Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar att lefva i ett behagligt lugn inom hus — hvilket är helt naturligt — så har jag visst icke för afsigt att störa det."
"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att ställa i ordning en affär?"
"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar…"
"På hvad?"
"… att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig, så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."
"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"
"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet — jag ger mitt hedersord att icke nämna något för moster!"
Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna, dem Gottlieb emottog.