"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf ingenting får, vill jag icke betala dem."
Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde känsla:
"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder? Din far är fattig."
"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."
"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid — du bör ej afslå mitt anbud."
"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för ögonblicket behöfver jag ingenting — såvida ej farbror, till besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar — men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."
"Gör det — jag lofvar dig ha godt minne."
"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan — hon blir ändå aldrig farbrors byte."
Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var med ett slags fasa han såg sig omkring.
"Åh, icke ha väggarna öron… Farbror behjertar ju min bön?"