"Helt visst… Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall går jag ej mera dit."
* * * * *
Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt, visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud — åtminstone tyckte alla så.
Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset en sådan högtid!
Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka … gubben i högsätet… Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden, bredvid Nanny … barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken för ett helt år… Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit… Magda sjelf uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin varelse … och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den antika svarta katten… Det var makalöst!
"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som ega en sådan son!"
"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej skäl att afundas dem!"
"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de älskade…
Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid källan.
De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.