Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans bleka, fina ansigte.
"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid att fortsätta våra öfningar — men på det hela, mitt barn, är du kunnig nog."
"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.
"Isynnerhet för skolan!"
"Ja, isynnerhet för den!"
"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt — du är icke sådan som du brukar vara."
"Jag vet icke annat … men när Gottlieb säger det, är det väl sant. Sedan man först varit mycket glad — såsom jag varit i dag — och derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så, att man tappar modet."
"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"
"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."
"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå med ångfartyget, ser du…"