"Ja, ja!"
"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas…"
"… för att aldrig mer återse hvarandra!"
"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid…"
Den unga flickan såg frågande upp.
"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här, träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna hålla af hvarandra!"
"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton, och…"
"… och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny — om vi summerade ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."
"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.
"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och afhöra."