"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"
"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."
"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb häftigt, totalt glömmande alla föresatser.
"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag kan vara så tokig!"
"Men jag tror det jag — eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"
"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."
"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad… Behåll din hemlighet — jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min böjelse, så kommer jag tillbaka!"
"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr
Gottlieb sagt."
"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles förträffligt skulle passa till min hustru."
Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade med en förebråelse bittrare än ord.