"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i stället… Det är så godt att jag genast går, ty eljest…"
"Nå, eljest?"
"… tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag — så sant jag är hederlig karl — älskar dig så som om du redan vore min hustru… Och nu … det må bära eller brista … men jag står icke längre emot…"
Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.
"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju alldeles vettlöst!"
"Nej, tvertom är det gudomligt!"
"Men i morgon kommer ångern."
"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det skall gå förträffligt — vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så öfvermenskligt roligt att vara kär!"
"Men…"
"Se så, lägg bort det ordet — sedan jag tagit mitt beslut, känner jag icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal, att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."