"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket … och du har så gjort. Jag hade orätt — förlåt mig det, Calle — i att säga det qvinnorna voro ensamma."
Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute, låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.
Stackars Calle — dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt fastare blef hans tro på röstens spådom.
Då Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: "Tack!"
"Så het du är — kors, du har ju riktig feber … nå, jag far väl till staden och talar med doktorn."
Vid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. "Det löner!" sade han.
"Visst må det löna, käre Calle!" yttrade Magda, som äfven kom bort till den mörka vrån. "Ragnar har rätt!"
"Ja, det har han alltid haft!" menade Calle med en viss, för honom främmande häftighet. "Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom till behag!"
"Huru nu, Calle — håller du icke af din bror?" yttrade Ragnar, och i detsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss med sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att låta andra se bevisen på hur kär han ännu var.
"Har I icke hela rummet att kyssas i!" sade Calle tvert. "Jag gitter ej se att I sk'a ställa er framför mig!"