"Kanske du är afundsjuk?" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt någon vigt vid Calles yttrande.
Men Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:
"Ja!"
"Nå, hvarför det då, Calle?"
"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon… Är det icke sant, Magda — du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa en kyss af dig?"
"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper — jag tror att hjernan tagit läck på pojken … köpa en kyss af Magda … stackars Calle!"
"Ljuger jag, Magda? Svara du!"
"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först ha sagt hur det kom till, och…" Magda rodnade och bleknade och fick i hastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.
"Men kan det då vara sanning?" utbrast Ragnar, och hans ögon började tindra på ett märkbart sätt.
Magda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela händelsen.