Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade han utan synbar rörelse:
"Det är nu så mycket vissare att den … den … lika godt … att patron haft sin hand med i fars olycka!"
"Ja, så säkert," svarade gubben alledande, "som att den unge mannen, hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att du känt herr Gottlieb — det var en hederlig yngling."
"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver… Men bara icke han också hade en tanke bredvid?"
"Åtminstone icke på mig!" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla på Nanny.
"Åhå, ser man väl … nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer tillbaka till patron…"
"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!" Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke mindre nöje lyssnade…
* * * * *
Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.
"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en vacker och godsint hustru!"